När man omges av ett osynligt virus som dessutom är osedvanligt elakt uppstår en känsla av osäkerhet. Jag går inte ut i gatan för att jag ser bilarna komma och jag vet att det är farligt att krocka ihop med en bil. SARS-CoV-2, som är det officiella namnet på Fru Corona, är en bil som inte syns. Ändå vet jag att hon finns där.
Jag kan till exempel se det på labbsvaren på patienterna. Under fliken ”mikrobiologi” finns provsvaret: Coronavirus SARS-CoV-2 -RNA-Nf ** POSITIV **. SARS betyder ”serious acute respiratory syndrome” vilket är en rättvisande beskrivning. RNA står för ribonukleinsyra och är den arvsmassa som viruset för in i våra celler och som går att upptäcka eftersom den skiljer sig från mänsklig arvsmassa. Nf är ”nasofarynx” vilket är området inne i näsan, där man tagit provet från med hjälp av en bomullspinne.
Ett sätt att minska sin osäkerhet och rädsla är att desinficera händerna. Desinficera sina händer har vi lärt oss minskar risken för att vi själva blir smittade men också att vi överför smitta till någon annan. Men inne på avdelningen som enbart består av intensivvårdade patienter med covid-19 (vilket är namnet på sjukdomen, ”coronavirus disease”) har handdesinfektion en annan viktigt funktion: det är ångestdämpande. Det känns oerhört skönt att pumpa rikligt med handsprit på händerna och se till att de lufttorkar ordentligt efteråt. Jag spritar av händerna så mycket jag bara kan. Även när jag inte ens har varit nära patienterna, det kan ju vara virus på pennan jag skrev med. Det blir svårt att ta på sig handskar när händerna hela tiden är lite kladdiga av gelen som finns i handspriten för minska uttorkningen på händerna. Men då är det bara att ta en storlek större.