Ett plaströr

Jag är nervös. Trots alla inställningar i respiratorn blir patientens syresättning inte bättre. Vi måste lägga patienten i bukläge för att förbättra andningen. Hela teamet är på plats. Alla vet vad de ska göra. Jag står vid patientens huvudända och håller i det plaströr som kallas tub. Just nu är det tuben med 8 mm innerdiameter som är patientens livlina. Den är kopplad via slangar till respiratorn som sköter patientens andning. Om den glider ut blir det problem. Vi är alla rädda för att slangar ska lossna, då kommer trycket i respiratorn att skapa ett moln av små droppar (aerosol) fulla av coronavirus – ungefär som man sprutar med lägsta inställningen på en blomspruta. Det är också ett riskmoment att intubera, det vill säga föra in tuben i luftstrupen. Så det bästa är att tuben blir kvar i sitt läge under vändningen. Jag håller krampaktigt i tuben med tumme och pekfinger medan jag räknar högt 1-2-3. Koordinerat vrider vi stegvis patienten över till bukläge. Det går bra.

Muskeln som kallas diafragma är som en platta mellan bröstkorg och bukhåla. När vi andas, dras diafragman nedåt, vilket skapar ett undertryck i bröstkorgen. Då kan lungorna expandera och suga in luft. När man är sövd tillräckligt djupt slås andningsfunktionen av. Diafragman kan inte längre hjälpa till att skapa ett undertryck och luft kan inte strömma in i lungorna. En respirator blåser istället in luft med övertryck. Det blir inte riktigt lika bra som när diafragma får arbeta ostört. Eftersom diafragma drar mest i nedre delen av lungan kommer undertrycket bli högre där, vilket gör att tillräckligt med luft dras in även till nedre delen av lungan. Vid övertrycksventilation från en respirator, kommer luften följa minsta motståndets lag – det vill säga inte ta sig lika lätt till de nedre delarna. Blir syresättningen försämrad i ryggläge kan en vändning till bukläge innebära att luften från övertrycket i respiratorn tar sig till de delar av lungorna som på rygg haft för lite luft. Dessutom trycker bukorganen inte på nedre delen av lungorna. Resultatet blir ofta att syresättningen förbättras i bukläge.

I detta fall går vändningen bra. Tuben sitter kvar och efter en stund i bukläge förbättras patientens syresättning. Hen får nu ligga kvar 16 timmar i bukläge. Därefter tillbaka till rygg. Med stor sannolikhet blir det bukläge igen till nästa kväll. Det är tidigt i förloppet, IVA-dag 5, och lungorna har inte börjat läka än. Fru Corona har ingen brådska, dröjer sig kvar och skapar sår som tar tid att hela. För både lungor, människor och kanske hela världen.