Jag är ovan. Fingrarna känns klumpiga, tankarna grötiga. Det är inte det att jag är ovan vid att skriva. Varje dag skriver jag. Jag skriver mejl, rapporter, interna dokument, externa dokument. Ibland skriver jag vetenskapliga artiklar. Jag har skrivit en bok. Inte en bok som någon läser. Möjligtvis har två personer läst boken och det är jag och min dåvarande handledare. Jag är inte rädd för att skriva, jag är bra på det. Jag skriver snabbt och – inbillar jag mig – är bra på att hitta kärnan, det viktiga, essensen. Inte för många ord, jag gillar när det är kort och koncist. Men nu ska jag försöka skriva något annat.
Jag har mött Fru Corona. (Jag ber om ursäkt för att jag skriver ”fru”. Jag hade lika gärna kunnat benämna viruset ”herr”. Men det bara dök upp i huvudet nu på morgonen.)
”Skriv om det” säger någon. Min första tanke: ”varför skulle jag ha rätt att skriva om det?” Det finns de som varje dag runt om i landet kämpar mot Fru Corona, på sjukhus, vårdinrättningar, äldreboenden. ”Jag är obetydlig. Hoppar bara in lite extra”. Men sen dyker andra tankar upp. ”Utmana dig själv”. ”Du kommer in utifrån, du kanske kan beskriva på ett annat sätt?”. Så inser jag att mina första negativa tankar enbart var rädsla för det ovana. Att skriva något annat.
Så därför sitter jag nu här med mina klumpiga fingrar på tangentbordet. Försöker sortera mina tankar. Från ett öppet kontorslandskap (visserligen hemmakontor sen Fru Corona dök upp) till ett öppet intensivvårdslandskap. Båda miljöer är bekväma för mig. Dock var det 9 år sedan jag jobbade i klinisk tjänst.
Jag är narkosläkaren som gick till industrin. Har aldrig ångrat mig. Älskar mitt jobb. Jag gör nytta, kan påverka, se människor utvecklas, hjälpa till att utveckla företaget. Mitt företag tillverkar produkter som faktiskt minskar sjukdom och till och med räddar liv. Så egentligen samma sak som jag gjorde i mitt tidigare yrkesliv. Saknar ibland patienterna, kollegor som svetsas samman i miljön av svåra situationer, spänningen av att stå med en svårt sjuk patient. Adrenalinkicken som kommer när man lyckats vända en svår situation till det bättre. Men jag har egentligen aldrig längtat tillbaka. Har funnit min plats. Men så dök Fru Corona upp. Jag ska villigt erkänna att jag underskattade henne till en början. Tyckte det var lite hysteriskt hur medierna rapporterade. ”Det är ju bara ett förkylningsvirus” tänkte jag och ondgjorde mig över att inte influensaepidemier bevakas med samma lustfyllda, skräckblandade förtjusning av journalisterna.
Nu har jag ändrat min uppfattning. För jag har mött Fru Corona. Detta är min dagbok.
