Det är svårt att beskriva smaken av ett munskydd. Jag föreställer mig att man skulle komma ganska nära om man rullade ihop en servett och stoppade in den i munnen. Inte en sådan vit servett som man viker fint vid tallriken på middagsbjudningen utan en servett som brukar finnas på offentliga toaletter. ”Katrin” står det på plåtbehållaren och servetten är grov och knottrig.
Smaken av munskydd dröjer sig kvar. Den goda gnocchin med smörstekt salvia, mozzarella och parmesan har en distinkt eftersmak av munskydd. Det är en välbekant smak. I mitt tidigare yrkesliv har jag använt munskydd många gånger: vid varje CVK-stick, epidural, spinal och inne på operation och ibland på intensiven. För det mesta för att skydda patienten från mina bakterier och virus. Denna gång är det annorlunda. Munskyddet jag haft så hårt åtspänt hela dagen så det fortfarande är ränder kvar i min hud, har varit till för att skydda mig. Små osynliga viruspartiklar. Som har en fruktansvärt destruktiv kraft.
Andra saker förutom munskyddsmak är välbekanta. Jag blir nästan skrämd hur fort jag glider in i ”filtreringsläge”. Tänker inte på att de patienter som ligger uppradade, alla i respirator, för bara några veckor sedan var en vanlig make, fru, morfar, farmor. De har nu förvandlats till en patientkategori. ”Svår ARDS med begynnande njursvikt och misstänkt sekundär infektion”. Alla nickar. Förstår precis. Jag vet att filtreringsläget är nödvändigt för att kunna arbeta rationellt. Om jag börjar tänka på att patienten som ligger framför mig skulle kunna vara min egen far skulle allt låsa sig. Jag skulle börja gråta. Tänka på hur skoningslöst detta virus far fram. Hur oerhört snabbt det går att hamna i patientsängen mitt emot mig.
Alla jag möter är inne i samma läge. Alla jobbar på totalt fokuserat. Många är nya, hoppar in precis som jag. Trots detta är stämningen god. Vi är vänliga mot varandra. Vi kämpar tillsammans mot denna osynliga fiende. Skyddsutrustningen gör det varmt och svettigt och svårt att andas, men timmarna försvinner fort. När det är dags för rast är lättnaden stor att få kliva ut. Kontrollerat förstås. Sprita mellan varje steg, försiktigt av med kläder och sist munskyddet. Jag har aldrig varit i krig, men kanske är det så här det känns att få permission från fronten?
Men ändå, när jag utmattad tar mig hemåt på eftermiddagen är de andra kvar några timmar till. Som extraresurs har jag det lite bättre. Jag hoppar bara in några dagar. De som är fast anställda går långa pass, dag efter dag. Experterna förutspår exponentiell tillväxt. Det har bara börjat.
